Jag känner mig illa tvungen att skriva om gårdagens lilla misär med bredbandet, och samtidigt erkänna att jag inte alltid har alla chips i påsen. Situationen är följande:
Jag och David åker bil. Vi gör det länge. Väldigt länge – typ tolv-timmar-länge.
När man åker bil så där länge så känns det förstås väldigt skönt att ha tillgång till dator, så att man kan sysselsätta sig med något när de norrländska skogarna närmar sig. Detta uttrycker David sin stora glädje kring och man kan, utan att överdriva, säga att David var i extas när han igår kunde blogga om att vi passerade skyltar och det ena med det tredje.
Davids glädje blev dock kortvarig, för det dröjde förstås inte länge förrän jag skulle fram och pilla på elektroniken. Efter en stunds ”fixande och trixande” från min sida strejkade modemet och krävde PUK-kod. Jag försökte, något diskret, starta om datorn för att på så sätt få en ny chans. Men icke – modemhelvetet skulle prompt ha ”det-tar-säkert-en-vecka-innan-vi-får-den”-koden.
Åtta timmars ineffektivt bilåkande (vi kunde ju varken blogga eller hänga på facebook) var ett faktum.
Det hela löste sig idag (och det var nog tur för mig) när vi fick tag i Niklas som styrt upp vårt mobila bredband. Bloggandet är därför åter safe.
Ps. När man åker norrut kan man se en hel del renar. På bilden ser vi hur de softar på Kalix GK:s Driving Range. Ds.